Kri Kri ibex bågjakt

Detta är historiskt. Kri Kri ibex bågjakt för Safari Club International. Den första framgångsrika Kri Kri ibex jakt med pil och båge filmad på video.
Den tjocka Vegetation i hårdgjord mark. Den var smärtsamt stickande och fastnade vid varje steg vi tog. Lefty gick framför oss och tvingade sig knappt fram genom den torra och taggiga skogsväggen som stod framför oss. Han var beväpnad med en såg och en vingårdssax och kunde knappt ta andan medan han klippte. Vi närmade oss långsamt och mycket ljudligt. Ljudet av kapade och brytande grenar, liksom av stenarna som rullade nerför våra trappsteg kunde höras långt borta. Och trots all jaktlogik - vi syftade just på detta - att bli hörda.

Klockan var över elva. Vi har kämpat i två och en halv timme för att komma till den planerade höga klippan. Där gick tio stenbockar och tittade kungligt ner på marken som sträckte sig i deras hovar. De rörde sig, trampade på någon utskjutande sten och stirrade i den riktning varifrån ljud hördes. Det var därför vi försökte meddela dem om vår ankomst - vi hoppades att vår nyfikna Kri Kri skulle stanna kvar och titta i vår riktning, så att vi kunde närma oss den.

Gary behövde ett avstånd på cirka 40-50 meter, något som är otänkbart för en stenbock. Men vi visste att detta var vår chans - att hålla oss gömda i skogen och göra allt för att inte bli sedda.

Plötsligt öppnade sig en spricka i skogen framför oss, som inte var större än tre meter i diameter, och precis ovanför den höjde sig en två meter hög sten. Vi kröp lätt på den. Plötsligt sänkte vår PH Lefteri sin kropp, gav oss ett tecken om att det finns en Kri-kri ovanför oss och Gary satte omedelbart en pil i sin båge. Jag lyfte ögonen och kameran uppåt - på exakt 45 meter från oss, på en sten övervuxen med grönska, stod en hane som lyckligtvis tittade åt ett helt annat håll. Gary spände sin båge. Våra rörelser drog till sig djurets blick och det försökte redan nu ta reda på vad vi är. Gary släppte avtryckaren på sitt strängband och pilen flög upp. Detta följdes av det karakteristiska ljudet av en träff på en kropp och det omedelbara språnget från stenbocken som gömde sig i buskarna vid den närliggande klippan med en elegant rörelse.

Från mitt perspektiv kunde jag inte vara helt säker på vad som faktiskt hände. Gary stod olycklig och med bräckligt nedsänkta axlar när han tänkte att hans skott kanske inte var bra. Lefty slutade inte att viska att han såg skottet och att det var precist. Vlado stödde detta uttalande och jag försökte frenetiskt att spola tillbaka skivan till en paus för att ta reda på vad som egentligen hände.

PH är en riktig jägare, ung och energisk, före detta grönt hår i den grekiska armén och en otroligt ärlig och hederlig person - något som är otroligt för en grek. Så snart vår första jaktdag hade gått till denna Kri Kri, ledde Lefty oss till klostret - han lyckades få en utmärkt navigering av djurens rörelser - något som är extremt svårt eftersom jakten på stenbock hålls på en obefolkad ö, där fyren är den enda byggnaden som lyser upp för fartygen under natten.

Varje vecka från början av november till första veckan i december finns det fyra Kri Kri-jagardagar - från onsdag till och med lördag. Var och en av dessa jaktdagar börjar klockan 8 på morgonen vid kajen i Methoni, där vi tillsammans med representanten för skogsbruket och jaktreservatet och alla jägare går ombord på den enda officiellt licensierade båten och ger oss ut på jakt. Beroende på våra önskemål och havsvågshöjden lämnar kaptenen oss vid någon av de små kajerna. Vi anländer runt 8.30-8.50 på morgonen och under tiden har solen redan stigit brant upp på himlen och sätter sina varma strålar på nästan allt. Under dagen stiger temperaturen till 20-25 grader och varje år återvänder jag från Grekland med en behaglig solbränna som jag fått under den dagliga ööverfarten. Ön är den enda plats i världen där de renaste Kri Kri tros leva. Deras ursprung är kretensiskt och därav deras namn, men där blandade de för århundraden sedan sina gener med lokalbefolkningens fritt vandrande tamgetter. Det är därför alla Kri Kri som bor i vissa delar av Grekland är hybrider och ganska stora, av olika färg och med horn som är större än de som finns på vår ö. På grund av att ön är ett reservat som endast bebos av Kri Kri och MouflonsDet är strängt förbjudet att stanna här efter kl. 14.30. Ingen får stanna där över natten. Och den tid då jakt är tillåten består av de snäva perioderna från 8.30 till 14.30 fyra dagar i veckan, endast om vädret är fint och det inte finns några höga vågor som skulle kunna hindra att man når den med båt.

Min jaktguide Leftys energi och passion för jakt var nyckeln till vår framgång. Den första jaktdagen gick Lefty, Vlado, jag och Gary länge, vägen var brant, leran var klibbig och hal och gjorde våra rörelser ännu långsammare. När vi kom fram till den högt belägna platån dök flera stenar upp framför oss. På några av dem märkte vi snart att det rörde sig och bestämde oss för att försöka närma oss djuren. Gary var fast besluten att göra allt han är kapabel till för att komma hem med drömtrofén. Det var relativt tidigt, men vinden blev allt starkare, den kom i vindbyar och jag och Gary var oroliga för att detta inte skulle gynna någon framtida bågskjutning. Pilarna flyttades av den starka vinden och han kunde inte lita på sin precision. Molnen började stapla på svarta högar uppe på himlen och det gillade vi inte alls. Lefty signalerade otåligt att vi skulle följa efter honom och vi tre med Gary och Vlado begav oss längs en ny väg i riktning mot de stenbockar vi lagt märke till. Vi var på väg att påbörja en lång marsch. Vi smög oss fram bland de taggiga buskarna och taggarna tog tag i vår hud och våra kläder. Vi började med stora ansträngningar klättra uppför backfoten när Leftys telefon ringde och han hade ett kort samtal. Hans ansikte blev rynkad och han berättade att kaptenen ringde och sa att vi skulle komma tillbaka till båten så fort som möjligt eftersom vågorna höjdes mycket och han var uppriktigt orolig för att vi skulle komma tillbaka till stranden. Lefty insisterade på att vi skulle fortsätta längre upp och att en halvtimme kunde ge oss tur. Jag och Gary tittade på varandra och sa enhälligt, nästan med en enda röst, att vi omedelbart skulle gå tillbaka. Vi kände båda till havets styrka. Men vi visste var vi skulle komma nästa dag - på samma plats. Vid jakt är det viktigt att vara skicklig på att vänta. Vi var på väg att göra detta.

Klockan var 11.30 och vi gick snabbt nerför den hala backen i det hällande regnet. Vid en av omläggningarna mötte vi de andra två - de var också på väg tillbaka med tomma armar. Resan tillbaka var spännande. Vågorna var enorma - kaptenen trodde att de var omkring 7-8 meter. Båten som vi färdades med var liten. Kaptenen - ung och lång - satt böjd vid sitt kaptensäte i sina försök att få oss säkert och välbehållna till land. Vågorna var som störst precis vid staden, så vi begav oss till vågbrytaren där alla båtar var säkert förankrade.

Dåligt väder rådde under de två följande dagarna. Varje morgon vaknade vi och förberedde oss för jakt medan vi väntade på kaptenens kallelse. Varje morgon fick vi höra att vi inte skulle åka. Vi hade möjlighet att utnyttja dessa två jaktdagar på måndag och tisdag nästa vecka. Söndagen var helgdag och det fanns ingen kraft som kunde få de grekiska tjänstemännen att arbeta då.

Vi skulle kunna besöka alla slott och fästningar i vår omgivning. Vi hade rest längs hela halvön Peloponnesos, som är full av så många ruiner och städer som är kända från min favorit, den antika grekiska mytologin. Jag blev så glad när jag såg Mykene och Agamemnons gyllene mask, Argo och dess stolta fästning, varifrån argonauterna begav sig i sitt sökande efter det gyllene skinnet, vi hade också besökt Nafplio - Greklands gamla huvudstad - en vacker stad med marmorbelagda gator i den gamla staden och tre stora och fantastiskt välbevarade fästningar.

Andra alternativ var Det antika Olympia där de olympiska spelen har sitt ursprung eller i det antika Messene. Messene vann tävlingen för vår söndagspromenad eftersom det låg närmare. Det var en hel stad med en vacker amfiteater med mosaik och en enorm stadion med bevarad kolonnad.

Vi hade redan tillbringat tre dagar i Grekland och vi gick på jakt i bara en halv dag. På måndagen var vädret lovande bra och vi gick självsäkert ombord på båten. Havet var lugnt och jämnt. Vi åkte tillbaka till vår gamla jaktplats. Lefty lovade att han skulle guida Gary genom skogen utan att behöva ta sig igenom de tjockt sammanflätade grenarna.

På så sätt hamnade vi i den här situationen där vi kom upp på den lilla klippan från vilken Gary sköt på stenbocken och senare försvann den. i de närliggande buskarna. Jag spelade och pausade min nya kamera för att försöka se om pilen sitter i djurets kropp. Det var ingen lätt uppgift, men i ett ögonblick kunde man tydligt se Kri Kri hoppa mot den närliggande klippan och i dess flykt kunde man tydligt urskilja de orangefärgade fjädrarna från pilen som satt fast i kroppen. Vlado var redan innan dess säker på att Gary siktade bra. Naturligtvis - han är mycket längre än jag och han var en meter före mig. Hans synvinkel var vid den tidpunkten bättre, men min kamera har en optisk approximation på 60 fot, så vi beslutade att jag skulle fotografera djurets reaktion och Vlado fotograferade Gary medan han siktade. Vi var på väg att få ännu en fantastisk film!

Jag visade Gary stoppblixten. Det var en mycket bra bild. Allt detta hände mycket snabbt - på mindre än en minut eller två. Vi stod tyst på våra platser eftersom bågskyttarnas huvudregel var att inte göra något ljud under den kommande halvtimmen eller timmen. Vi var tvungna att lämna djuret i fred eftersom det hade stannat någonstans i närheten i sitt försök att ta reda på vad som hänt med det. Plötsligt hörde vi ett rullande ljud och sedan ett markerat döende väsande. Man kan inte göra något misstag med det ljudet - Kri Kri dog på mindre än tre minuter efter skottet. Jag kastade mig över Gary och omfamnade honom starkt. Detta var en av de lyckligaste stunderna i min jaktkarriär! Lefty var överväldigande glad och kunde inte låta bli att omfamnas av mig och Gary. Det var ett mycket känslosamt ögonblick, eftersom denna fantastiska jägare på 72 år klarade sig själv och sin ålder, sin brist på balans och självförtroende i denna instabila bergsterräng; han tränade varje dag för att kunna jaga exakt med sin 80-kilosbåge och fick segern!

Det är nämligen denna anda som gör att vinnaren sticker ut, denna obegränsade vilja att komma över sig själv och den förrädiska kroppen som långsamt och obarmhärtigt visar tidens spår! Gary är en riktig jägare som fortfarande inspirerar mycket yngre bågjägare.

Vi hittade Kri Kri som har fallit ner precis under klippan. Dess ben var brutet. Pilen genomborrade hjärtområdet och kom ut från andra sidan av kroppen, från tarmarna. Det var ett dödligt skott som inte gav djuret mycket tid att plågas.

Den vackra utsikten från vår plats bidrog till den oförglömliga inspelningen. Våra trötta men glada ansikten, den klarblå himlen och drömtrofén - ovärderligt!

Under de följande två veckorna, då vi fortsatte att jaga tillsammans med Lefty på ön, hände många saker och en av dem var att vi lyckades närma oss det framtida världsrekordet i Kri Kri Kri på ett skott avstånd.

Allt detta kommer i min nästa berättelse om den otroligt spännande och nästan omöjliga Kri Kri-jakten i Grekland.

Sani
November, 2014

https://youtu.be/9Onxad_Gpno